Självklart har man haft många "förälskelser" när man var liten och så, men då visste man ju inte riktigt vad kärlek var, även om man trodde det då. Det var väl egentligen inte fören förra våren jag första gången kände att jag verkligen tyckte om någon ¨på riktigt. Och det var inte den där påtvingade känslan av att man gick in för det från börja början att det skulle bli något mer i slutändan, utan det bara växtre fram liksom. Eftersom jag aldrig rikitgt tyckt om någon så mycket innan, så var det både en underbar men ändå ganska läskig känsla.Man var så rädd för att förlora denna personen. Helt plötsligt blev man avundsjuk på det minsta lilla, och ville vara nära den personen så ofta som möjligt, det vill säga hela tiden. Jag fick också uppleva det där alla pratar om att man kan sakna en person även om man precis träffats.. vilket jag aldrig förstått mig på innan, men då förstod jag precis.

Jag tänker inte nämna några namn, tråkigt nog. Men eftersom detta aldrig ledde till något, utan bara var en känsla, så känns det ganska pinsamt och onödigt att berätta vem det var. Men jag tycker denna personen ska känna sig ganska stolt som fick mig att känna så, för jag är inte den lättaste personen att charma om man säger så! ;)


Allting har sitt slut och alla är inte menade för varandra, så är det bara. Bilden har faktist
ett samband med texten, tro det eller ej!